Ett nytt år med nya förväntningar. Och hur har det börjat för oss. Ja, Zambia bjuder på återkommande omskakningar och överaskningar. Inte alla trevliga. Förra året avslutade jag genom att berätta om Chris och Sharon, våra vänner som väntade barn. Nu redan inne i det nya året så har saker gått mer emot dem än vad vi kunde ana. Strax efter nyår bestämde vi oss för att åka till Mbala och hälsa på Mayanis mamma. Vi har köpt en stor och säker bil så vi kunde u köra hela vägen, det är över 1000 km. När vi var i Mbala ringde Chris och berättade att Sharon börjat få värkar. Det var två veckor för tidigt men inom tidsramen för normal förlossningen så ingenting konstigt med det. Det enda som vi oroade oss för var att vi hade velat vara där på förlossningen för många misstag begås. Vi har sett det med egna ögon då vi var studenter på UTH. Fanny och Stephanie, ni vet vad jag menar. För att göra en komplicerad förlossningshistoria kort så blev våran oro besannad. Sharon blev remitterad till UTH från kliniken i Mtendere ganska snabbt men väl där så händer ingenting. Tillslut går bara tiden och läkarna fattar inga beslut. Hon öppnas inte som hon ska och vi förstår från Chris rapporteringar att de överväger kejsarsnitt. Dock händer fortfarande ingenting och det slutar med att de barnet dör och Sharon får föda fram en död bebis på grund av att läkare och barnmorskor inte fattar nååt beslut utan bara väntar. Bebisen och mamman var i övrigt helt friska och därmed finns det ingen anledning att något sånt här ska få hända. Bebisen dör av fetal distress. Det händer inte i Sverige idag. Men här är det vardag. Dt värsta är dock att nu tar ingen något ansvar för att det blev som det blev. UTH skyller på att Sharon blev remitterad för sent vilket är en lögn och nät Chris frågade frågor på UTH sprang de ifrån honom. Ansvariga läkare och barnmorskor tar inte ansvar för att de aktivt bidrog till att Chris och Sharon förlorade sitt barn, de går hem till sina familjer och sover gott om natten.
Så just nu tycker jag att det här är ett sjukt land. Vi längtar hem till ordning och reda. Hårt bröd och kaviar. En sjukvård där inga barn dör utan att någon tar sitt ansvar, ett samhälle där det som sägs faktiskt gäller och där skatten går till alvedon och inte till nya bilar till sjukhuschefen. Ett land där alla kan skaffa sig en universitetsutbildning ifall de bara har lust och ambition, där det inte behövs muta för att få en plats utan bara hårt jobb. Ja, vi längtar hem till vårt kära, kalla och regniga Sverige.
MRS Changala
PS. Desutom har det regnat konstant i fyra dagar här nu så inte ens solen ställer upp på oss längre. DS
