Ett nytt år med nya förväntningar. Och hur har det börjat för oss. Ja, Zambia bjuder på återkommande omskakningar och överaskningar. Inte alla trevliga. Förra året avslutade jag genom att berätta om Chris och Sharon, våra vänner som väntade barn. Nu redan inne i det nya året så har saker gått mer emot dem än vad vi kunde ana. Strax efter nyår bestämde vi oss för att åka till Mbala och hälsa på Mayanis mamma. Vi har köpt en stor och säker bil så vi kunde u köra hela vägen, det är över 1000 km. När vi var i Mbala ringde Chris och berättade att Sharon börjat få värkar. Det var två veckor för tidigt men inom tidsramen för normal förlossningen så ingenting konstigt med det. Det enda som vi oroade oss för var att vi hade velat vara där på förlossningen för många misstag begås. Vi har sett det med egna ögon då vi var studenter på UTH. Fanny och Stephanie, ni vet vad jag menar. För att göra en komplicerad förlossningshistoria kort så blev våran oro besannad. Sharon blev remitterad till UTH från kliniken i Mtendere ganska snabbt men väl där så händer ingenting. Tillslut går bara tiden och läkarna fattar inga beslut. Hon öppnas inte som hon ska och vi förstår från Chris rapporteringar att de överväger kejsarsnitt. Dock händer fortfarande ingenting och det slutar med att de barnet dör och Sharon får föda fram en död bebis på grund av att läkare och barnmorskor inte fattar nååt beslut utan bara väntar. Bebisen och mamman var i övrigt helt friska och därmed finns det ingen anledning att något sånt här ska få hända. Bebisen dör av fetal distress. Det händer inte i Sverige idag. Men här är det vardag. Dt värsta är dock att nu tar ingen något ansvar för att det blev som det blev. UTH skyller på att Sharon blev remitterad för sent vilket är en lögn och nät Chris frågade frågor på UTH sprang de ifrån honom. Ansvariga läkare och barnmorskor tar inte ansvar för att de aktivt bidrog till att Chris och Sharon förlorade sitt barn, de går hem till sina familjer och sover gott om natten.
Så just nu tycker jag att det här är ett sjukt land. Vi längtar hem till ordning och reda. Hårt bröd och kaviar. En sjukvård där inga barn dör utan att någon tar sitt ansvar, ett samhälle där det som sägs faktiskt gäller och där skatten går till alvedon och inte till nya bilar till sjukhuschefen. Ett land där alla kan skaffa sig en universitetsutbildning ifall de bara har lust och ambition, där det inte behövs muta för att få en plats utan bara hårt jobb. Ja, vi längtar hem till vårt kära, kalla och regniga Sverige.
MRS Changala
PS. Desutom har det regnat konstant i fyra dagar här nu så inte ens solen ställer upp på oss längre. DS
5 kommentarer:
Men kära, vad tråkigt att höra. Förjäkligt att det ska gå till sådär. Vad förbannad man blir. Varför ska det vara så svårt för vuxna människor att ta ansvar?
saknar er jättemycket. tänk. inte långt kvar tills vi kommer ner :-) vi hörs på skype i helgen.
älskar er.
johanna var det där
Det är både tråkigt och roligt att ni längtar hem till kalla Sverige, tråkigt för er att ni längtar hem, men roligt för oss att ni längtar hem. Tråkigt är det med era vänner, världen är inte rättvis.
Kram
Mamma
JAA!! Nu hittade jag också bloggen... äntligen! Även om jag inte alls levde i den afrikanska kulturen på alls samma sätt eller lika länge som du gör nu jenny så tror jag ändå att jag kan förstå lite hur det är. Vad fint att ni håller på med huset! Hoppas ni mår bra!
Längta inte hem för mycket... alvedon, regn, kyla, fast priser och allt annat kommer finnas kvar när ni kommer hem också :) puss Emma E
Usch så hemskt att sådant tillåts hända fortfarande, vi skriver nu 2009, Zambia ligger typ decennier deciennier efter i utveckling och respekt inför livet! Så tråkigt med UTH och hela den världen av sjukvård... Finner ej lixom ord för att beskriva frustration över situationen... Och så vet man inte vad man ska göra för att förändra, känns som att man är så maktlös och missförstådd när man är där...
Jag börjar känna mer o mer för att söka mig vidare på jobbfronten och skapa mig en medicinsk grund att stå på för atts edan kunna åka ut och jobba i världen med just sådana här dilemman. Vi får se vart jag hamnar.
Nu är det inte långt kvar till vår resa ned till sydligare breddgrader, ska bli så skoj träffas igen! Tråkigt ni längtar hem, här är allt grått o trist m snöblandat regn o inget e uppiggande.... Allt e bara dyrt o tråkigt!
Kramar
Skicka en kommentar